Min huvudstad
"Du vet den där stunden när regnet återigen når Stockholm och man tappar hoppet om att någonsin igen få en sån där fin sommar som för några år sen när man var yngre och gladare och kärare och lyckligare. När man blir bekymrad och ängslig över sitt liv och vem man är. Sedan kommer den där stunden då man blir avbruten i grubbleriet av en strålande sol som tränger sig igenom stora ledsna moln och gör att man glömmer allt vad ångest är. När man liksom stannar upp och inser att det här händer bara här och fan vad Stockholm är vackert!"
Visst är väl Stockholm fantastiskt ändå? Ibland är det fan fantastiskt som fan! (Så fantastiskt att det krävs två fan i samma mening.)
